Duktig flicka säger upp sig!

Jag vet. För jag gjorde det själv.

Jag har varit duktig flicka i hela mitt liv. I skolan, där jag tidigt lärde mig att bra betyg inte bara gav beröm, utan också bekräftelse. På läkarutbildningen, där jag lärde mig att trötthet var något man hanterade, inte något man visade. På kliniker, där jag tog ett pass till, en patient till, ett ansvar till. Någon måste ju. Och jag kunde ju. I relationer, där jag kunde läsa av hans humör innan han själv hade hunnit förstå det och anpassade mig därefter. I vänskaper, där jag var den som ringde, kom ihåg födelsedagar, frågade hur det var och ställde upp. Även när ingen frågade hur jag själv hade det.

Jag var bra på det. Riktigt jävla bra. Och det är just det som är problemet med duktig flicka. Hon är en alldeles fantastisk medarbetare. Men en ganska usel arbetsgivare åt sig själv. Hon levererar. Hon har koll. Hon löser problem innan någon annan ens har upptäckt dem. Hon får familjer, relationer och arbetsplatser att fungera. Och hon gör det så snyggt att ingen ser vad det kostar. Allra minst hon själv.

Tills jag en dag fick nog. Det kom ingen dramatisk kollaps. Ingen stor uppenbarelse. Ingen läkare som knackade mig på axeln och sa att nu får det faktiskt räcka. Det var betydligt mindre spektakulärt än så. Jag var trött. Inte vanligt trött, utan trött på ett sätt som sömn inte riktigt rådde på. Jag märkte att sådant som tidigare gjorde mig glad mest hade blivit ytterligare saker att hinna med. Jag hörde mig själv säga ”det går ju” för hundrade gången. Och plötsligt slog det mig. Ja, det går. Men till vilket pris? Och framför allt: för vem?

Så jag sa upp mig. Inte från livet. Inte från ambitionerna. Inte från ansvaret för det som faktiskt är mitt. Jag sa upp mig från uppdrag jag aldrig hade tackat ja till. Från jobb där min förmåga att leverera hade blivit en ursäkt för att ständigt kräva mer. Från relationer där jag förväntades förstå, förlåta och anpassa mig, medan mina egna behov fick vänta. Från vänskaper där omtanken mest verkade fungera i en riktning. Jag började säga nej. Utan att bifoga en tre sidor lång konsekvensanalys. Jag satte mobilen på stör ej. Jag slutade behandla varje förfrågan som en order och varje besvikelse hos någon annan som mitt personliga misslyckande. Och kanske viktigast av allt: jag började fråga mig vad jag faktiskt ville. Det låter enkelt. Det var det inte.

Vad jag har lärt mig som psykiater

I dag träffar jag varje vecka kvinnor som påminner mig om mig själv. Smarta, kompetenta, ansvarstagande kvinnor. Kvinnor som har klarat allt så länge att omgivningen har slutat fundera över hur de egentligen orkar. De kommer när något börjar svikta. Sömnen. Minnet. Koncentrationen. Tålamodet. Glädjen. Och många säger ungefär samma sak: ”Jag förstår inte. Jag har ju alltid klarat det.” Precis. Du har alltid klarat det. Och kanske är det just därför ingen, inte ens du själv, har förstått hur mycket det har kostat. Att klara något är nämligen inte samma sak som att må bra av det.

På Integrakliniken arbetar vi med att förstå sambandet mellan krav, kapacitet, kompensation och kostnad. Kraven är allt som förväntas av dig. På arbetet, hemma, i relationerna och inte minst av dig själv. Kapaciteten är vad du faktiskt har att röra dig med. Den påverkas av sömn, hälsa, hormonella förändringar, livssituation och hur just din hjärna fungerar. När kraven överstiger kapaciteten börjar du kompensera. Du arbetar lite längre. Planerar lite bättre. Tar lite mer ansvar. Hoppar över lunchen, promenaden, väninnan, vilan. Du blir ännu effektivare på att få ett ohållbart liv att se välfungerande ut. Och så kommer kostnaden. Inte alltid som en plötslig kollaps. Ofta smygande. Först försvinner marginalerna. Sedan återhämtningen. Till slut börjar sådant som tidigare gav glädje kännas som ännu ett krav. Kvar finns en kalender full av måsten och en människa som knappt längre vet vad hon själv behöver. Det märkliga är inte att hon till slut blir trött. Det märkliga är hur länge hon har lyckats fortsätta.

Duktig flickas oskrivna regler

Duktig flicka lever efter ett regelverk som hon sällan har varit med och förhandlat fram. Jag ska klara mig själv. Andras behov går före mina. Vila måste förtjänas. Om någon blir besviken har jag gjort något fel. Ett nej kräver en riktigt bra förklaring. Och vad jag än gör ska det helst se enkelt ut. De här reglerna uppstår inte ur tomma intet. Många av oss lärde oss tidigt att anpassning, prestation och ansvarstagande gav uppskattning, trygghet eller åtminstone färre konflikter. Det var inte dumt. Det var ibland nödvändigt. Problemet uppstår när strategier som en gång hjälpte oss börjar styra hela vårt vuxna liv. När vi fortsätter att vara till lags trots att vi inte längre behöver det. När vi tar ansvar för sådant som andra faktiskt borde klara själva. När vi förväxlar att vara behövd med att vara älskad. Och här kommer en obekväm sanning: Ingen har särskilt bråttom att förändra ett system som fungerar utmärkt för alla andra. Särskilt inte när det är du som betalar priset.

Uppsägningen är inte ett krigsutbrott

Att säga upp duktig flicka handlar inte om att bli hård, bitter, egoistisk eller likgiltig. Det handlar inte om att sluta älska sina barn, strunta i sina patienter eller lämna alla som någon gång har behövt hjälp. Det handlar om att förstå skillnaden mellan ansvar och överansvar. Duktig flicka har ofta gjort ett fantastiskt jobb. Hon har hjälpt dig genom utbildningar, svåra perioder, relationer och kriser. Hon har varit lojal, uthållig och pålitlig. Hon förtjänar faktiskt ett tack. Men hon behöver inte längre vara verksamhetschef över hela ditt liv.

Jag är fortfarande ambitiös. Jag vill fortfarande göra ett bra jobb. Jag bryr mig om mina patienter, mina kollegor och människorna jag älskar. Skillnaden är att jag inte längre tycker att min förmåga att göra något automatiskt innebär att jag måste göra det. Det är en ganska befriande insikt. Bara för att jag kan betyder det inte att jag ska. Bara för att någon vill betyder det inte att jag måste. Och bara för att någon blir besviken betyder det inte att jag har gjort fel.

Du behöver inte bli duktig på att återhämta dig också

Du har säkert hört råden. Sov mer. Meditera. Promenera. Gör yoga. Andas i fyrkant. Skriv tacksamhetsdagbok. Lägg bort mobilen. Det är ofta alldeles utmärkta råd. Men ser du vad som händer? Kvinnan som redan har för mycket att göra får ytterligare ett projekt. Nu ska hon dessutom bli riktigt bra på återhämtning. Helst med en app, ett schema och mätbara resultat. Grattis. Du har just gjort vilan till ännu en prestation.

Missförstå mig inte. Som läkare vet jag hur avgörande sömn, fysisk aktivitet, mat och återhämtning är för både hjärnan och kroppen. Men ingen andningsövning skapar fler timmar på dygnet. Ingen meditation hämtar barnen på förskolan. Och ingen yogamatta kan kompensera för en vardag där en människa förväntas utföra tre personers arbete. Ibland behöver du inte ännu en strategi för att orka mer. Du behöver färre saker att orka. Det betyder att något faktiskt måste bort. Ett uppdrag. En förväntan. Ett ansvar som aldrig borde ha varit ditt. En ambitionsnivå som inte längre är rimlig. Kanske en relation där du har blivit så upptagen av att förstå den andra att du har slutat lyssna på dig själv. Och ja, någon kan bli besviken. Det är obehagligt. Men andras besvikelse är inte automatiskt ett kvitto på att du har fattat fel beslut.

När det inte bara handlar om att ha för mycket

Ibland räcker det inte att förändra kalendern. Om tröttheten har blivit långvarig, om sömnen inte fungerar, om koncentrationen sviktar eller om glädjen har försvunnit behöver vi också fundera över vad som ligger bakom. Det kan handla om depression, sömnstörningar, hormonella förändringar, långvarig stressbelastning eller en tidigare oupptäckt ADHD där kompensationsstrategierna till slut inte längre räcker. Ibland samverkar flera faktorer. Det är därför vi på Integrakliniken inte börjar med att bestämma vilken diagnos du ska ha. Vi börjar med att försöka förstå vad som faktiskt händer. Vad är symtom? Vad är belastning? Vad är invanda strategier? Vad behöver utredas eller behandlas? Och vad i ditt liv behöver förändras för att en förbättring ska kunna hålla över tid? För du behöver inte ännu någon som säger åt dig att skärpa dig, planera bättre eller försöka lite till. Du behöver förstå varför det har blivit så här. Och vad som faktiskt går att göra åt det.

Nu är det din tur att säga upp dig

Vi har tagit fram ett psykoedukativt arbetsmaterial som heter Duktig flicka säger upp sig. Det hjälper dig att förstå dina invanda mönster, upptäcka vad de kostar och börja ifrågasätta de regler du kanske har levt efter i hela ditt liv. Du får reflektionsfrågor, konkreta verktyg och möjlighet att skriva ditt eget uppsägningsbrev. Inte till din chef. Till den där överambitiösa lilla verksamhetschefen inom dig som fortfarande tror att hela världen rasar om du inte håller ihop den.

Börja med en enda fråga: Vad gör jag i dag som egentligen inte behöver göras av mig? Välj en sak. Bara en. Och låt den vara. Inte nästa månad. Inte när barnen blir större. Inte när det lugnar sig på jobbet. Nu. För det kommer alltid att finnas någon som behöver något. Något som borde fixas. Något som kan göras lite bättre. Frågan är hur länge du tänker låta det styra ditt liv.

Vill du ha hjälp att förstå dina mönster och hitta en hållbar väg framåt är du välkommen att boka ett kostnadsfritt vägledningssamtal hos oss på Integrakliniken.

Jag vet hur svårt det kan vara att säga upp duktig flicka. Jag har gjort det själv. Och vet du vad? Jag blev inte en sämre läkare, vän eller människa av att börja ta hänsyn till mig själv. Jag blev bättre på att välja vad som faktiskt förtjänar min tid.

Duktig flicka har gjort sitt. Hon behöver inte gå på ett enda extrapass till.

Uppsägningstiden har redan varit alldeles för lång.