Om otrohet, manipulation, skam och den märkliga förmågan att förlora sig själv medan man försöker rädda en relation.
Det finns en sak jag har haft väldigt svårt att förlåta mig själv för. Inte att jag blev bedragen. Inte att jag blev manipulerad. Inte ens att jag stannade kvar i en relation som gjorde mig illa. Utan att jag, trots allt jag visste, allt jag kunde och allt jag förstod, fortsatte att försöka bli en ännu bättre kvinna för en man som gång på gång visade mig att han inte behandlade mig väl. Jag skäms fortfarande när jag skriver det. Jag är specialistläkare i psykiatri. Jag har arbetat med människor i destruktiva relationer, föreläst om manipulation, gaslighting och psykologiska försvarsmekanismer. Jag kan förklara hur långvarig emotionell utsatthet påverkar självkänsla, beslutsförmåga och stressystem. Jag kan beskriva hur människor gradvis anpassar sig till sådant de tidigare aldrig skulle ha accepterat. Men när det handlade om mitt eget liv var jag inte längre läkaren som kunde analysera ett destruktivt mönster. Jag var kvinnan som älskade, hoppades, förklarade, förlät och försökte förstå. Kvinnan som gång på gång tänkte att om jag bara kunde hitta rätt sätt att nå fram till honom skulle allt bli bra igen. Och kanske är det just där den verkliga tragedin börjar. Inte när någon behandlar oss illa, utan när vi börjar tro att lösningen är att själva bli bättre. Otrohet gör något med en människa. Inte bara med tilliten till den andra, utan med tilliten till det egna värdet. För även om man intellektuellt vet att någon annans otrohet handlar om den personens val, är det förvånansvärt lätt att börja leta efter bristerna hos sig själv. Vad hade jag missat? Hade jag varit för upptagen? För krävande? För självständig? För lite närvarande? Hade jag slutat vara spännande? Borde jag ha varit mer förstående, mer kärleksfull, mindre besvärlig? Det är nästan fascinerande hur snabbt en intelligent kvinna kan förvandla någon annans svek till ett eget förbättringsprojekt. Och jag var bra på förbättringsprojekt. Jag hade ju tränat hela livet. I skolan, på läkarutbildningen, i arbetslivet och i relationer hade jag lärt mig att ansträngning lönar sig. Att problem går att lösa med tillräckligt mycket arbete, ansvar och uthållighet. Att man inte ger upp bara för att något är svårt. Så när relationen blev svårare gjorde jag det jag alltid hade gjort. Jag arbetade hårdare. Jag försökte förstå mer, reagera mindre, vara mjukare, klokare, mer tillgänglig. Jag försökte skapa lugn där det fanns oro och närhet där det uppstod avstånd. Jag försökte bli den kvinna som inte skulle behöva bli sviken igen. Det tog lång tid innan jag förstod det mest smärtsamma av allt.
Jag försökte förtjäna något som aldrig borde ha varit villkorat av min prestation: respekt, ärlighet och trygghet.
Det talas mycket om varför kvinnor inte lämnar destruktiva relationer. Ofta med en förvånansvärt självklar ton. Varför gick hon inte? Varför accepterade hon det? Hur kunde hon tro på honom igen? Och den kanske allra värsta: Hon måste ju ha förstått. Ja. Ibland förstår man. Man förstår mer än omgivningen tror. Man ser motsägelserna. Man märker hur berättelser förändras. Man känner hur något inte stämmer. Man kan till och med formulera exakt vad som händer. Men sedan kommer nästa morgon. Vardagen. Ett samtal som känns uppriktigt. Ett löfte. En förklaring som låter rimlig. Ett ögonblick av närhet som påminner om hur det en gång var. Och man vill så förtvivlat gärna tro på det. För alternativet är att behöva ta in något som gör nästan outhärdligt ont: att den människa man älskar kanske inte kommer att bli den människa man hela tiden hoppas på. Jag tror att det är svårt att förstå hur mycket skam som kan rymmas i det. Skammen över att ha berättat för sina vänner och sedan ändå stannat. Skammen över att ha försvarat någon vars beteende man innerst inne inte längre kunde försvara. Skammen över att ha sagt att nu är det sista gången och sedan upptäcka att det tydligen fanns ytterligare en sista gång. Till slut slutar man berätta. Inte nödvändigtvis för att någon förbjuder en, utan för att man inte orkar höra sin egen historia en gång till. Man orkar inte se oron i väninnans blick. Inte höra tystnaden efter ännu en förklaring. Inte känna sig som den där kvinnan som alla försöker hjälpa men som ändå fortsätter att gå tillbaka. Och det är en fruktansvärt ensam plats. För när man slutar berätta för andra förlorar man också möjligheten att höra hur orimligt det faktiskt låter. Det som en gång skulle ha fått en att gå blir så småningom något man försöker hantera innan arbetsdagen börjar. Det finns ett begrepp inom beteendeekonomin som heter sunk cost fallacy, felslutet om sänkta kostnader. Det beskriver vår tendens att fortsätta investera i något eftersom vi redan har investerat så mycket. Vi har lagt ner tid, pengar, energi och arbete. Att sluta skulle innebära att vi tvingas acceptera att investeringen kanske aldrig kommer att ge den utdelning vi hoppades på. I en relation handlar det förstås inte om pengar. Det handlar om år av ens liv. Om gemensamma minnen, framtidsplaner, familj, kärlek, förtroenden och allt det där som inte går att lägga tillbaka i en kartong och få kvitto på. Man tänker att det måste finnas en mening med allt man har gått igenom. Att det inte kan ha varit förgäves. Att om man bara håller ut lite till kanske allt det svåra till slut kommer att vara värt det. Och ju mer man har förlorat, desto mer desperat kan man bli att få investeringen att betala sig. Det är en grym psykologisk paradox.
Ibland stannar vi inte längre för att relationen är bra. Vi stannar för att vi inte står ut med tanken på hur mycket vi redan har offrat för att få den att bli bra.
Jag tror att det här var en viktig del av det som hände mig. Jag ville inte acceptera att alla mina försök, alla samtal, alla förklaringar och all den kärlek jag hade investerat kanske inte skulle förändra någonting. För vad skulle det i så fall säga om alla de år jag hade kämpat? Vad skulle det säga om mig? Det finns en särskild sorts trötthet som uppstår när man har försökt lösa samma problem hundratals gånger. Den liknar inte vanlig trötthet. Det är en uppgivenhet som gradvis flyttar in i ens sätt att tänka. Man börjar förvänta sig besvikelser men fortsätter ändå att hoppas. Man blir allt mindre förvånad över sådant som tidigare skulle ha gjort en fullständigt förtvivlad. Man orkar inte längre reagera på samma sätt. Inte ställa samma frågor. Inte börja ännu ett samtal som kanske slutar med att man själv får förklara varför man blev ledsen. Ibland börjar man till och med förbereda sig mentalt på nästa svek. Och samtidigt fungerar man. Man arbetar. Man handlar mat. Man svarar på mejl. Man träffar människor. Man kan vara både kompetent, välklädd, rolig och social. Ingen ser hur mycket kraft som går åt till att hålla ihop det som pågår på insidan. Det är också därför vi behöver sluta föreställa oss att en människa i en destruktiv relation alltid ser ut som någon som håller på att gå sönder. Ibland är hon den som alla andra lutar sig mot. Den som har koll. Den som alltid löser saker. Den som ingen någonsin skulle tro kunde hamna där. Jag tror att just den kontrasten gjorde min egen skam ännu större. Jag kunde vara professionellt kompetent och samtidigt känna mig fullständigt maktlös i mitt privata liv. Jag kunde hjälpa andra människor att förstå sina gränser medan jag själv hade börjat förhandla bort mina. Och någonstans där uppstår en mycket obehaglig fråga: Hur kan jag vara så bra på att ta ansvar för andra människors välbefinnande och så dålig på att skydda mitt eget? Det här är kanske den svåraste delen att skriva. För när jag i efterhand försöker förstå relationens dynamik ser jag något som fortfarande gör ont. Ju mer jag blev sviken, desto mer ansträngde jag mig. När han skapade osäkerhet försökte jag skapa trygghet. När han drog sig undan försökte jag komma närmare. När han gjorde mig ledsen försökte jag förstå hans perspektiv. När han betedde sig illa försökte jag vara ännu mer kärleksfull. Det finns en inlärningspsykologisk mekanism som kan bidra till att förklara detta. Beteenden påverkas av vad som händer efteråt. Om ett beteende följs av något positivt kan sannolikheten öka för att det upprepas. Om en anpassning tillfälligt får obehag eller konflikt att upphöra kan också den anpassningen förstärkas. I mitt fall innebar det att jag fortsatte anstränga mig eftersom det ibland fungerade. Ibland blev det lugnt. Ibland kom närheten tillbaka. Ibland fick jag känna att vi var på väg åt rätt håll. Och de stunderna betydde oerhört mycket. Inte för att de suddade ut det som hade hänt, utan för att de gav mig anledning att fortsätta hoppas. Det är viktigt att förstå att detta inte innebär att jag orsakade eller bar ansvar för hans beteende. Det gjorde jag inte. Ansvaret för sveken och manipulationen låg hos den som valde att agera så. Men jag hade utvecklat ett eget överlevnadsmönster där min lösning på hans beteende var att ge ännu mer av mig själv. Och det mönstret blev förödande för mig.
Jag trodde att jag kämpade för relationen. I själva verket hade jag börjat kämpa för att få behålla min plats i den.
Det är en oerhört smärtsam insikt. För kärlek ska inte vara en anställningsintervju där man varje dag måste bevisa att man fortfarande är den bästa kandidaten. Manipulation är sällan så enkel som den framställs i efterhand. Det är inte alltid någon som öppet säger att du är galen eller att allt är ditt fel. Ibland handlar det om små förskjutningar. En händelse får en annan förklaring. En fråga beskrivs som en anklagelse. En fullt rimlig reaktion blir ett tecken på att du är överkänslig. Ett samtal som började med något den andra personen gjorde slutar med att du själv ber om ursäkt för hur du uttryckte dig. Och eftersom du vill vara rättvis börjar du granska dig själv. Kanske överreagerade jag. Kanske var min ton onödigt hård. Kanske borde jag ha väntat med att ta upp det. Kanske är det faktiskt jag som gör allting så svårt. Till slut kan man lägga mer tid på att analysera sina egna reaktioner än på att fundera över varför man över huvud taget behöver reagera. Det är här gaslighting kan få så allvarliga konsekvenser. När verkligheten återkommande ifrågasätts kan tilliten till den egna upplevelsen gradvis försvagas. Och för en människa som redan är självkritisk och ansvarstagande finns en särskild sårbarhet. Man vill förstå båda sidor. Man vill inte vara orättvis. Man vill inte döma någon för hårt. Det är fina egenskaper. Men i en relation där ansvaret systematiskt förskjuts kan de användas emot en.
Det är svårt att sätta gränser när man har blivit så upptagen av att förstå den andra att man slutat ta sin egen upplevelse på allvar.
Jag har tidigare skrivit om den duktiga flickan. Hon som tidigt lär sig att vara ansvarstagande, förstående, prestationsinriktad och tillgänglig. Hon som får uppskattning för att hon klarar mycket. Hon som inte vill vara till besvär. Hon som gärna löser problem innan någon ens har hunnit be om hjälp. Jag känner henne väl. Jag har varit henne större delen av mitt liv. Och jag tror att hennes kompetens kan bli hennes största sårbarhet i en destruktiv relation. För hon är tränad i att anstränga sig när något blir svårt. Hon ger inte upp. Hon försöker igen. Hon tänker att det måste finnas en lösning. Hon har dessutom ofta en närmast imponerande förmåga att förstå andra människors behov, känslor och bakomliggande svårigheter. Det är bara ett problem. Hon kan vara så upptagen av att förstå varför någon gör henne illa att hon glömmer att fråga sig varför hon ska fortsätta acceptera det. På Integrakliniken använder vi 4K-modellen: krav, kapacitet, kompensation och kostnad. Den beskriver hur människor under lång tid kan kompensera för krav som överstiger deras tillgängliga resurser. I en destruktiv relation kan kompensationen vara nästan osynlig. Man tänker lite mer innan man pratar. Väljer sina ord lite noggrannare. Sänker sina förväntningar. Anpassar sina behov. Undviker vissa ämnen. Försöker förekomma konflikter. Varje enskild anpassning kan verka liten. Men den sammanlagda kostnaden kan bli enorm. Sömnen påverkas. Koncentrationen försämras. Självkänslan urholkas. Kroppen går på högvarv. Det egna livet blir allt mindre. Och eftersom man fortfarande fungerar utåt är det lätt att missa vad som faktiskt pågår.
Man kan vara högfungerande och samtidigt hålla på att försvinna ur sitt eget liv.
Efteråt kommer frågorna. Hur kunde jag tillåta det? Varför satte jag inte stopp tidigare? Varför trodde jag på ännu en förklaring? Varför fortsatte jag försöka? Och kanske den mest smärtsamma frågan av alla: Varför tyckte jag inte att jag förtjänade bättre? Jag har ägnat mycket tid åt de frågorna. Inte minst därför att det är så lätt att förväxla förståelse med självanklagelse. Man börjar analysera sin egen roll och riskerar att ännu en gång placera ansvaret hos sig själv. Jag har behövt lära mig att hålla två tankar samtidigt. Jag hade ansvar för mina egna val, men jag hade inte ansvar för hans svek. Jag kan försöka förstå varför jag stannade utan att göra mig skyldig till det jag utsattes för. Jag kan se mina egna mönster utan att ursäkta någon annans beteende. Och jag kan sörja att jag övergav mina egna behov utan att behöva förakta den kvinna jag var då. Den sista delen har kanske varit svårast. För det finns en sorg i att se tillbaka på sig själv och förstå hur mycket man kämpade. Hur mycket man hoppades. Hur många gånger man samlade ihop sig. Hur många gånger man tänkte att nu, nu kanske det äntligen vänder. Jag önskar ibland att jag hade kunnat gå tillbaka och säga till henne att hon inte behövde försöka mer. Att hon redan hade gjort tillräckligt. Att hon inte skulle kunna älska någon till att börja behandla henne med respekt. Men jag vet också att hon kanske inte hade kunnat ta emot de orden då. För hon var fortfarande upptagen med att försöka rädda det hon trodde att hon skulle förlora. Det talas ofta om styrkan som krävs för att lämna. Mer sällan talar vi om den oerhörda utmattning som kan föregå ett uppbrott. Ibland är det inte ett dramatiskt ögonblick av klarhet. Ibland är det bara att man inte längre orkar förklara. Inte längre orkar bli besviken. Inte längre orkar försöka förstå något som man har ägnat år åt att försöka förstå. Det kan finnas en sorglig stillhet i den uppgivenheten. Man har slutat förvänta sig det man en gång betraktade som självklart. Och det är inte nödvändigtvis frihet ännu. Det kan vara en djup trötthet, blandad med sorg, rädsla och en känsla av att ha förlorat kontakten med den man en gång var. För när relationen väl tar slut är det inte bara den andra människan man behöver sörja. Man behöver också sörja framtiden man trodde på. Alla de versioner av livet som aldrig blev. Och kanske allra mest behöver man sörja den del av sig själv som under så lång tid väntade på att bli vald. Jag tror att det är därför återhämtningen kan ta så mycket längre tid än omgivningen förstår. Det räcker inte att relationen är över. Man behöver också börja förstå vad som hände med en själv medan den pågick. Jag önskar att jag kunde skriva att jag i dag är helt fri från skammen. Det vore en vacker avslutning. Men det vore inte riktigt sant. Det finns fortfarande delar av den här erfarenheten som gör ont att tänka på. Inte minst minnet av hur mycket jag ansträngde mig för att bli vald av någon som gång på gång gjorde mig besviken. Jag kan fortfarande känna sorg över att jag inte skyddade mig själv bättre. Över tiden. Över energin. Över den självkänsla som gradvis försvann. Och över hur svårt det har varit att återfå en självklar tillit till mitt eget omdöme. Men jag har också börjat förstå något annat. Den kvinna jag var då var inte svag för att hon hoppades. Hon var inte dum för att hon ville förstå. Hon saknade inte intelligens för att hon hade svårt att lämna. Hon försökte använda de strategier som hade hjälpt henne genom hela livet i en situation där de inte längre fungerade. Hon trodde att mer ansträngning skulle skapa förändring. Hon förstod inte att hon befann sig i en situation där ytterligare ansträngning framför allt skulle kosta henne mer. Och det är kanske den viktigaste lärdomen jag bär med mig.
Alla problem blir inte bättre av att vi blir bättre på att hantera dem. Vissa problem kräver att vi slutar ta ansvar för det som aldrig var vårt ansvar.
Om du känner igen dig i det jag skriver vill jag att du ska veta att jag förstår hur komplicerat det kan vara. Jag förstår att det finns fina minnen. Att det finns dagar då allt känns bra. Att det kan finnas barn, ekonomi, gemensamma livsprojekt och en kärlek som inte bara försvinner för att någon beter sig illa. Jag förstår också att det kan vara svårt att berätta för andra, särskilt om du redan har berättat och sedan valt att stanna. Och jag vet att det inte hjälper särskilt mycket när någon säger att du bara måste gå. För ibland är det inte insikten som saknas. Det är kraften, tilliten, tryggheten eller möjligheten att omsätta den i handling. Du behöver inte kunna redogöra perfekt för vad du har varit med om för att få stöd. Du behöver inte ha bestämt dig för att lämna. Du behöver inte heller vänta tills allt har blivit värre. Men jag skulle vilja att du ställde dig en fråga. Inte om du älskar honom. Inte om han egentligen är en bra människa. Inte om det finns en förklaring till hans beteende.
Om du träffade honom i dag, och visste allt du vet nu, skulle du välja den här relationen igen?
Det är en svår fråga. Kanske är det just därför den är viktig. För ibland har vi investerat så mycket i att få en annan människa att välja oss att vi helt har glömt bort att vi också har ett val. Och kanske börjar vägen tillbaka inte med att vi blir starkare, klokare eller bättre. Kanske börjar den med att vi slutar försöka förtjäna en kärlek som hela tiden kräver att vi gör avkall på oss själva. Jag vet hur mycket det kan kosta att komma dit. Jag vet också att förståelsen inte automatiskt tar bort skammen. Men jag hoppas att vi kan börja prata mer öppet om just det här. Om kvinnorna som stannar. Om dem som går tillbaka. Om dem som försvarar, förklarar, hoppas och försöker en gång till. Inte för att ursäkta destruktiva beteenden. Utan för att förstå hur människor kan förlora sig själva i försöken att få kärleken att fungera. Och för att göra det lite lättare att våga berätta, även när man själv ännu inte vet vad man ska göra. För jag tror att en av de största sorgerna i allt det här är att så många kvinnor redan känner sig övergivna i sina relationer, men ändå blir lämnade ensamma med skammen över att de stannade. Det är dags att vi slutar lägga ytterligare en börda på deras axlar.
Jag tillbringade år med att försöka bli kvinnan han skulle välja. Det har tagit mig ännu längre tid att förstå att jag också var en kvinna värd att välja. Av mig själv.
Anita Krokström, specialistläkare i psykiatri. På Integrakliniken arbetar vi med att förstå hur långvarig stress, trauma, relationsmönster och psykologisk överbelastning påverkar människors psykiska hälsa och funktionsförmåga. Läs mer på integrakliniken.se/relationer. Om du lever i en relation där du utsätts för hot, kontroll eller våld finns stöd att få även om du ännu inte är redo att lämna. Kvinnofridslinjen: 116 016. Vid akut fara, ring 112.